"This is a sad day in Anna-Marias life" sa jag till min kompis Alexandra.

Det var så det hela började, jag hade dock ingen aning om hur rätt jag hade när jag sa som jag sa. Jag satt igår på Universitetsbiblioteket i Manchester och insåg att jag var tvungen att gå för att hinna med mitt flyg.

Jag kansk även borde berätta att jag egentligen skulle ha flygit hem en vecka tidigare, men missade då mitt flyg. Jag skulle ha skrivit in mig på univeristetet här i stockholm senast i måndags, men har fått maila många söta rader till Religionsinstutitionen och de gick med på att låta mig registrera mig idag, torsdag, efter mycker om och men. 

   Mycket pengar som inte skulle behöva läggas ut har lagts ut för att jag över huvud taget skulle komma hem.

Ute på Manchesters gator lyckades jag själklart att villa bort mig och missade bussen jag skulle ta till flygplatsen. Jag rusade runt lite på stan och snarare än att be Gud om hjälp sa jag till honom att han var tvungen att klara mig ur det här.

    Helt plötsligt, som taget från ingenstans, uppenbarade sig Manchester Picaddily Station framför mig. Jag såg massa tåg och bussar och jag insåg att härifrån måste det gå nån buss som tar mig till flygplatsen.  Visst var det så. Snart satt jag på bussen till flygplatsen och jag trodde att jag hade påbörjat en smidig resa hem. Det skulle senare visa sig att jag hade fel. Fel fel fel fel

När jag landade i sverige missade jag precis den sista tunnelbanan. Värdelöst. Klockan var ett på natten och det regnade. Det tar mig ca en timme att gå hem på en solig dag, utan packning, så jag bestämde mig för att ta en taxi.

  Alla jag har pratat med hade fått sina pengar från CSN så jag räknade med att jag också hade fått det, men jag tänkte att för säkerhets skull skulle jag gå till en bankomat för att se hur mycket pengar jag hade kvar. I 15 minuter gick jag runt och letade efter en bankomat som inte var avstängt. Det är ren och skär idioti att ha alla bankomater runt centralstionen avstängda!

    Jag hade dock bara 2kr på kontot. Jag insåg senare att detta var på grund utav att jag inte varit på universitetet och registrerat mig än. CSN betalar inte ut några pengar innan det är gjort.

Jag skulle vilja säga:"Glad i hågen började jag leta efter en nattbus..." Men jag var allt annat än glad i hågen. Jag tror att jag kanske grät lite av trötthet och frustration. Jag gick till och med runt och muttrade "jag vill svära, jag vill svära, jag vill svära" för mig själv. Jag var ganska bitter.  Jag lärde mig dessutom att det går inga nattbusar till Gröndal. Det närmaste man kommer är Hornstull.

När jag stog o väntade på bussen till Hornstull tjuvlyssnade jag på ett ungt pars konversation. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket av vad de sa. Ett klart minne har jag dock. Pojken tittade djupt in i flickans ögon och sa "Misären eskalerar"

Haha, tänkte jag. Värre än så här har jag svårt att tänka mej att det blir. Min misär har eskalerat klart. Trodde jag i alla fall...

Från Hornstull gick jag, med all packning, i regnet. Det tog 45 minuter att komma hem.

   Kl 03.15 stog jag i min lilla hiss och var otroligt nöjd över att vara så nära min säng. Jag skulle sova till 11 och sedan dra till Universitetet och fixa all ajg behövde fixa.

  Då plötsligt slog det mig. Jag skulle jobba på morgonen. Kl 7... det är groteskt tidigt, även om jag har gått o lagt mig i tid. Så det var inte mycket annat att göra än att ställa väckarklockan på 05:40 o krypa ner i sängen för att försöka få nån slags vila. Ångestladdat var det, det lovar jag.

Men nu känns det lite bättre, nu när jag har fått berätta om mitt lilla nattliga äventyr.  Bloggen har idag haft funktionen "Billig Psykolog". Så där sparade jag i alla fall lite pengar. Det är ju något att glädja sig över.