Varför är det så mycket lättare att vara glad när det är sol? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Men idag funderade jag på varför man aldrig vänder på frågan. Hur kommer det sig att man blir deppig när det är mörkt. Eller varför är det inte lika lätt att vara glad när det är dåligt väder.

 Jag har en kompis från Norge som ALLTID är hysteriskt glad. Inte bara för att hon pratar norska och alltid låter glad, utan för att hennes personlighet är sån. Hon sprudlar alltid. Innan jag lärde känna henne trodde jag att det bara var fejk, men det verkar som att det faktiskt är genuint. Av någon anledning skrämmer det mig lite. Jag har svårt att tro att någon faktiskt kan vara så glad som hon är konstant. Jag tror att jag går och väntar på att hon ska bryta ihop till en deprimerad liten klup och bara gråta i några år för att blansera upp all glädje som alltid kommer ifrån henne.

  Min chef ringde mig för några dagar sedan och bad mig komma upp till hans kontor för att titta lite på schemat i sommar. Jag tror aldrig att han har varit så glad som han var under det här samtalet och av någon anledning hade jag svårt att tro att han verkligen var så uppåt.

Jag frågade hur han mådde och han svarade att han aldrig mått bättre. Man kan ju tycka att det skulle kännas tryggt, men det skrämde mig. Jag trodde att jag skulle få sparken. Det kändes inte naturligt att han skulle vara så positiv. Med all säkerhet låg det en hund begraven nånstans. Nervöst kom jag upp till kontoret, men det hände inget farligt. Jag fick lite beröm och så kom vi överrens om hur jag skulle jobba i sommar.

Min norska vän Rebekka har fortfarnade inte blivit mindre sprudlande. Men faktum kvarstår fortfarande: Glädje utöver det vanliga skrämmer mig. Jag har svårt att tro att de e genuint. Jag väntar på stormen efter lugnet...

    Därför ska jag sluta grubbla på varför man är gladare när det är sol och sommar o fint väder. Jag vill ju inte vara rädd för mig själv. Jag bara gillar läget o konstaterar att min "glädjebalans" uppnås när jag är deppig på vinterhalvåret  och glad på sommarhalvåret. Det skulle ju inte vara så jätte kul att vakna upp en morgon och, på grund av rädsla, inte våga umgås med sig själv. Konstant glädje utöver det vanliga får vänta tills jag är längre fram i min personliga utveckling!

(Tro inte att jag inte är glad nu, för det är jag. Det är ju sol :D)

 

bravedave

24 augusti 2008 01:05

tjanna-maria. visste inte att du bloggade. kör hårt :)

http://www.bravepeople.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"This is a sad day in Anna-Marias life" sa jag till min kompis Alexandra. Det var så det hela började, jag hade dock ingen aning om hur rätt jag hade när jag sa som jag sa. Jag satt igår på Universitetsbiblioteket i Manchester och insåg att jag var ...

Nu var det länge sedan jag var här inne och skrev något. Mitt sista inlägg handlade om att jag kände att jag trivdes i Stockholm och att den tidigare rastlöshet jag kännt var borta. Det var ju kul att jag kände så... För det gär jag inte längre. Det ...

Det slog mig i veckan att stockholm är fantastiskt. Jag har flyttat runt ganska mycket och kännt mig lite rastlös, men jag tror att jag har funnit någon slags ro nu. Jag har kommit fram till att det handlar om att släppa på sina galma mönster.      ...

För några dagar sedan hade jag en konversation med en kompis som håller på att utbilda sig till polis. Vi pratade lite om barn och han berättade något intressant. Det spelar ingen roll vad barnen än berättar, hur hemskt det än är, personen som ställe...

Jag brukar säga att jag har fyra laster, män, glass, rostbiff och kläder. Kläder och shopping. Jag kan inte gå in på Souk utan att köpa något. Jag är egentligen fullt medveten om detta. Ändå säger jag till mig själv, varje gång jag passerar, att den ...