Jag sitter här och gör mig bekant med bloggvärlden och får en iver att låta hela cybervärlden lära känna mig. Som jag ser det har jag två problem.

1, Jag skriver på svenska, och långt ifrån alla i världen kan läsa svenska.

2, Är det någonting jag har lärt mig om relationer är det att man inte ska visa för mycket på en gång, då uppfattas man som et emotionellt vrak.

Jag tänker alltså vara försiktig och låta folk lära känna mig sakta, men säkert.

För tillfället bor jag på ett säteri utanför Södertälje, (men om tre veckor flyttar jag jag till Gröndal i Stockholm).

I går kväll bestämde jag och min rumskompis att vi skulle till gymmet idag på morgonen. Det blev inte riktigt så.

Varje dag klockan sju ska hästarna ha mat. Två timmar senare ska de släppas ut i sina hagar. Glada i hågen tänkte jag och Veronica (min roomie), att under dessa två timmar går vi till gymmet. Istället gick vi raka vägen tillbaka till sängen och sov de två timmarna. Efter att hästarna kommit ut såg vi på film och åt choklad och annat som har motsatt effekt mot vad en timme eller två på gymmet hade haft. Men det är lite så jag tycker om att leva mitt liv. Antingen eller liksom. Gör jag inte göra något bra, så gör jag det hellre inte alls. Jag ställer heller inte upp på tävlingar och spel om jag inte vet att jag har en GOD chans att vinna.

För övrigt insåg jag just ett till problem med att låta hela cybervärlden lära känna mig... Jag kan ju inte nå ut till alla på en gång. Men jag ska inte låta det stoppa mig. Jag tänker trotsa vad jag själv just har sagt och satsa på det här med bloggandet, även om inte så många läser. För en gångs skull ska jag göra något som inte behöver vara bäst. Jag tänker låta det räcka med att det bara är jag.

Nu ska jag räkna min kassa, sedan ska jag ta mig hem från mitt jobb.

Kram på er!

 

anna kussen

10 februari 2008 23:49

grymt majja!
jag kommer följa dej:) kul att du flyttar tillbaka till stan förresten.
rumpsteak på dej

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"This is a sad day in Anna-Marias life" sa jag till min kompis Alexandra. Det var så det hela började, jag hade dock ingen aning om hur rätt jag hade när jag sa som jag sa. Jag satt igår på Universitetsbiblioteket i Manchester och insåg att jag var ...

Varför är det så mycket lättare att vara glad när det är sol? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Men idag funderade jag på varför man aldrig vänder på frågan. Hur kommer det sig att man blir deppig när det är mörkt. Eller varför är det inte lika l...

Nu var det länge sedan jag var här inne och skrev något. Mitt sista inlägg handlade om att jag kände att jag trivdes i Stockholm och att den tidigare rastlöshet jag kännt var borta. Det var ju kul att jag kände så... För det gär jag inte längre. Det ...

Det slog mig i veckan att stockholm är fantastiskt. Jag har flyttat runt ganska mycket och kännt mig lite rastlös, men jag tror att jag har funnit någon slags ro nu. Jag har kommit fram till att det handlar om att släppa på sina galma mönster.      ...

För några dagar sedan hade jag en konversation med en kompis som håller på att utbilda sig till polis. Vi pratade lite om barn och han berättade något intressant. Det spelar ingen roll vad barnen än berättar, hur hemskt det än är, personen som ställe...