Det slog mig i veckan att stockholm är fantastiskt. Jag har flyttat runt ganska mycket och kännt mig lite rastlös, men jag tror att jag har funnit någon slags ro nu. Jag har kommit fram till att det handlar om att släppa på sina galma mönster.

     En god vän flyttade nyligne till stockholm från Linköping. Jag hade planerat att jag skulle visa honom stockholm och hur charmigt det är här. Jag kom dock snart fram till att jag var nog inte helt rätt person för uppgiften. Jag kan ju inte stockholm själv. Jag håller mig mest på mina platser och går på samma gator jag alltid har gått på. Inte konstigt att jag känner mig rastlös i stockholm om Drottningatan och Gamla Stan är det enda jag ser!

     Jag och min kära vän Alice var ute och åt lunch idag och vi pratade lite om dels att jag under den sista veckan verkligen har byggt upp en kärlek för stockholm. Vi kom fram till att detta berodde på att jag de senaste dagarna har börjat gå mer, och därmed sett allt som finns mellan tunnelbaneuppgångarna. Man måste våga ta steget ut ur sin bekvämlighetszon. Så länge jag får ta tuben hittar jag hur bra somhelst, men o vad mycket charmigare staden blir när man vidgar sina vyer. Det är som en ny superkraft jag har hittat i mig själv. Kraften kallas för SYN. Varför bara titta i tunnlar när man kan se fina saker ovanför jorden?

I går var jag och tittade på filmen Jumper. Jag var på toppenhumör, i mina skönaste kläder och sällskapet var trevligt. Filmen var dock sådär. Det hade kunnat bli en bra story, men det kändes på mågot sätt som att han som skrev filmen blev lite för entusiastisk när han insåg att han kunda göra en riktigt cool film med en ny fräsh idé. Visst var det en del coola effekter i filmen, men det fanns ingenting att ta på. Storyn hade inget kött på benen.

Jag tänkte på detta när jag idag, ute på gatorna, ovanför jordytan, när jag utforskade och lärde mig mer och mer om min fantastiska superkraft SYNEN. Tänk om jag blir för entusiastisk och missar de små bra grejerna som ger krydda på livet bara för att jag nu bestämt mig för att utforska min stad? Genast sprang jag ner och tog en tunelbana till hötorget. Jag lever ändå i landet lagom är bäst. Jag trivs ju tillräckligt bra för att vara glad. Jag behöver inte se mer än cafe Mojo på drottningatan. Så varför utsätta sig för att kanske hitta något bättre, när risken är att man går miste om den där jätte goda äppel-kanel muffinsen, som man har ätit 100 gånger, och som kommer finnas kvar lika länge till? 

För några dagar sedan hade jag en konversation med en kompis som håller på att utbilda sig till polis. Vi pratade lite om barn och han berättade något intressant. Det spelar ingen roll vad barnen än berättar, hur hemskt det än är, personen som ställer frågor till ett barn får absolut inte visa att han/hon blir illa berörd av det som sägs.

   Anledningen till detta är bland annat att om barnen märker att de vuxna i sin omgivning har svårt att hantera de känslor barnen förmedlar, kommer barnet att sluta. Ett barn vill inte utsätta en annan person för känslor som är jobbiga för dem att hantera.

    När jag fick höra detta blev jag förundrad och imponerad över hur fantastiska barn faktiskt är. Plötsligt blev det jag har hört så många gåner (att vi måste avsäga oss den naturliga människan och bli såsom ett barn) så mycket mer levande. Barnen har fantastiska egenskaper. De vill det bästa för dem de älskar. Sen med åren kommer den utstuderade lömskheten.

   En sådan utstuderad lömskhet blev jag utsatt för igår. Är det inte intressant hur vi väljer att tro på det som är bekvämt för oss att tro på? 7elevens yogurtglass till exempel. "Ett nyttigt alternativ, lika gott som vanlig glass"

  Vaddå nyttigt??? Jag vet inte hur onyttigt det egentligen är, men igår gick jag på reklamen. Jag köpte en Yougurtgalss, istället för Ben & Jerrys Cookie Dough. När jag gick där med mina nya, fantstiska, solglasögon, på stockholms gator, ätandes min yogurtglass blev jag helt plötsligt väldigt skeptisk. Den här glassen var ju faktiskt inte alls så god, men invaggad i den lömska vuxna människans idylliska löften, tänkte jag glatt, "Ja, ja, den är i alla fall nyttig"

   Jag fortsatte promenera, fylld av vårkänslor (i mitten på februari, var är världen på väg?) tills det slog mig att så nyttigt kan det ju faktiskt inte va. Den tanken slog jag dock fort bort och fortsatte att njuta av glassen och solen, och fortsätta njuta, det tänker jag göra resten av glassäsongen också. Det var nämligen någon som sa att all Ben & Jerrys glass numera är nyttig och kalorifri. Eftersom jag är en ärlig människa litar ju jag då såklart på att andra människor är det dom med ;)

Jag brukar säga att jag har fyra laster, män, glass, rostbiff och kläder. Kläder och shopping. Jag kan inte gå in på Souk utan att köpa något. Jag är egentligen fullt medveten om detta. Ändå säger jag till mig själv, varje gång jag passerar, att den här gången kommer jag att klara det. Det här gången ska jag bara titta, inte köpa. Men när man möts av Topshop, STHLM Standard och Monki så går det ju inte att låta bli. De har så fantastiska kläder.

     Bland annat har Kate Moss designat en röd halterneckklänning som jag skulle kunna döda för att ha. När jag var inne fanns den dock inte i min storlek. Tur var väl det egentligen, för jag hade inte råd med den i alla fall.

   På grund av mina svårigheter att hålla plånboken stängd har jag börjat ta med mig mat till skolan så jag aldrig behöver ta mig upp ovenför marken. Jag kan hålla mig i tunnelbanesystemet när jag är på väg fram och tillbaka till skolan. Då behöverjag inte se alla skyltfönster.

    Det verkar dock som att mitt ena behov har övergått i ett annat. När jag inte tillåter mig själv att shoppa äter jag kopiösa mängder fett och onyttigheter istället. Om jag fortsätter så kommer jag ha ett till problem snart... Jag kommer inte kunna få på mig de klader jag har nu, och kommer därför vara tvungen att byta ut min garderob. Så kanske borde jag äta så mycket att jag blir två storlekar större, för då har jag ju inget val, då måste jag shoppa. Då kan jag ju köpa den där fantastiska Kate Moss klänningen, för den finns i två storlekar större än min egen.

   Fast vad jag egentligen ska göra är att göra mig av med båda ovanorna...  

Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Om nu undrar vart dom bor så är det i det lilla lila huset som står på stolpar. Ser ni det kommer ni förstå vad jag menar. Ni kan även knacka på där om ni skulle vara hungriga eller behöva toalett eller något. De är nämligen väldigt snälla mina föräldrar. Min lillasyster kan ibland vara lite mer svårcharmad. Idag tittade hon konstigt på mig när jag tog för mig av de stora saftiga apelsinerna i köktet.

"Du får inte äta den där", sa hon. "Du kan inte bara komma hem till oss och äta allt. Det är mamma som har betalat."

Sen kom det bästa av allt, metaforen, eller liknelsen eller vad man nu vill kalla det för. Min nioåriga systers sätt att få mig att förstå vad det faktiskt var jag höll på med.

"Skulle du ta en apelsin på Ica Maxi utan att betala?", frågar hon. Mitt svar blev självklart nej.

"Men det är ju mamma som har betalat det där apelsinen. Du får faktiskt inte bara komma hit och ta mat"

Där hade vi det. Jag har blivit dömd till TJUV av min 13 år yngre syster. Man såg verkligen i hennes blick att hon menade allvar. Hon tyckte att det var förkastligt och avskyvärt att jag kom hem och stal maten mamma hade betalat. I morgon tror jag att det är dags för mig och min syster att spendera lite tid tillsammans. Om hon vågar alltså. Det är väl lite läskigt att umgås med brottslingar.

Nu ska jag gå och lägga mig. Mamma och pappa har dock införskaffat en moraklocka. Det är allt förutom tyst. Och varje halvtimme har den nåt galet klockspelande för sig. De som bor här i huset påstår att man inte hör det... Dom ljuger.

Så känn er varmt välkomna hem till mina föräldrar, här blir man falskt anklagad och ljugen rätt upp i anisktet!! Men jag älskar det.

Kram o Godnatt

Jag sitter här och gör mig bekant med bloggvärlden och får en iver att låta hela cybervärlden lära känna mig. Som jag ser det har jag två problem.

1, Jag skriver på svenska, och långt ifrån alla i världen kan läsa svenska.

2, Är det någonting jag har lärt mig om relationer är det att man inte ska visa för mycket på en gång, då uppfattas man som et emotionellt vrak.

Jag tänker alltså vara försiktig och låta folk lära känna mig sakta, men säkert.

För tillfället bor jag på ett säteri utanför Södertälje, (men om tre veckor flyttar jag jag till Gröndal i Stockholm).

I går kväll bestämde jag och min rumskompis att vi skulle till gymmet idag på morgonen. Det blev inte riktigt så.

Varje dag klockan sju ska hästarna ha mat. Två timmar senare ska de släppas ut i sina hagar. Glada i hågen tänkte jag och Veronica (min roomie), att under dessa två timmar går vi till gymmet. Istället gick vi raka vägen tillbaka till sängen och sov de två timmarna. Efter att hästarna kommit ut såg vi på film och åt choklad och annat som har motsatt effekt mot vad en timme eller två på gymmet hade haft. Men det är lite så jag tycker om att leva mitt liv. Antingen eller liksom. Gör jag inte göra något bra, så gör jag det hellre inte alls. Jag ställer heller inte upp på tävlingar och spel om jag inte vet att jag har en GOD chans att vinna.

För övrigt insåg jag just ett till problem med att låta hela cybervärlden lära känna mig... Jag kan ju inte nå ut till alla på en gång. Men jag ska inte låta det stoppa mig. Jag tänker trotsa vad jag själv just har sagt och satsa på det här med bloggandet, även om inte så många läser. För en gångs skull ska jag göra något som inte behöver vara bäst. Jag tänker låta det räcka med att det bara är jag.

Nu ska jag räkna min kassa, sedan ska jag ta mig hem från mitt jobb.

Kram på er!

Jag bestämde mig idag för att det var dags. Dags att följa resten av den svenska befolkningen och faktiskt skriva en blogg. Idag har varit en stor dag i min personliga bloggutveckling, jag läste nämligen en idag, för första gången någonsin. Så ni inser att det är ganska stort att jag redan nu sitter här och skriver. Eller kanske är det desperat... Anledningen att jag skriver är nämligen att jag är tillbaka på jobbet. Tillbaka på samma gamla hotel som jag var så glad för att lämna i somras. Här sitter jag i receptionen och väntar på att konstiga fulla finnar ska komma och försöka sova gratis i soffan på receptionen. Tro mig, det händer oftare än man tror. (Det har faktiskt bara hänt en gång, men vem överdriver inte ibland för att få saker att låta mer intressanta?) Jag tycker att mitt jobb är ganska tråkigt, men det är bra att ha pengar.

Jag har precis läst ut an fantastiskt rolig bok av Sophie Kinsella som heter "The undomestic godess".

På sistonde har jag bara läst böcker som "The last templar" (av Raymond Khoury) "The DaVinci code" & "Angels and demons"(av Dan Brown), "JPod" (av Douglas Coupland). "The curious incident of the dog in the nighttime" & "A spot of bother" (av Mark Haddon), "This book will save your life" (avA.M. Homes), och jag rekomenderar alla dessa böcker starkt, men jag var sugen på något helt annat. Nånting jag aldrig läst förut. "The undomestic godess, såg så kvinlig och okoplicerad ut att jag inte kunde låta bli att köpa den. Det tog mig inte många tågresor att bli klar.

 Boken handlar om Samantha som jobbar som advokat i London. Hon tjänar brutala pengar och är en av de absolut bästa i landet. En dag upptäcker hon dock att hon har gjort ett förödande misstag och i chock lämnar hon kontoret, sätter sig på ett tåg och kliver av mitt ute i ingenstans, där hon får jobb som hushållerska. Problemet är bara att hon aldrig i hela sitt liv använt en tvättmaskin, eller lagat en måltid.

Lätt, komisk läsning, och såklart lite kärlek, som en chick-flick i bokform. Jag gillade att läsa den, men jag kommer nu att återgå till mina vanliga böcker. Det är som med filmer ungefär. Det kan vara kul med en romantisk komedi någon gång ibland om det är sent och man bara vill slapna av, men helst av allt ser jag nog något mer åt action thriller hållet. Jag älskade DeJavu, Oceans 11 och 13 (12an är ok), Bourne filmerna, The Departed, Reservoir dogs, Kill Bill... Listan kan göras lång. Men någon gång emellanåt är det skönt att bara slapna av och inte tänka, bara ta in och njuta av andras lyckade kärlekshistorier.

Nu tror jag att det är dags att återgå till jobbet. Jag får väl egentligen inte betalt för att sitta här och blogga.