Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Om nu undrar vart dom bor så är det i det lilla lila huset som står på stolpar. Ser ni det kommer ni förstå vad jag menar. Ni kan även knacka på där om ni skulle vara hungriga eller behöva toalett eller något. De är nämligen väldigt snälla mina föräldrar. Min lillasyster kan ibland vara lite mer svårcharmad. Idag tittade hon konstigt på mig när jag tog för mig av de stora saftiga apelsinerna i köktet.

"Du får inte äta den där", sa hon. "Du kan inte bara komma hem till oss och äta allt. Det är mamma som har betalat."

Sen kom det bästa av allt, metaforen, eller liknelsen eller vad man nu vill kalla det för. Min nioåriga systers sätt att få mig att förstå vad det faktiskt var jag höll på med.

"Skulle du ta en apelsin på Ica Maxi utan att betala?", frågar hon. Mitt svar blev självklart nej.

"Men det är ju mamma som har betalat det där apelsinen. Du får faktiskt inte bara komma hit och ta mat"

Där hade vi det. Jag har blivit dömd till TJUV av min 13 år yngre syster. Man såg verkligen i hennes blick att hon menade allvar. Hon tyckte att det var förkastligt och avskyvärt att jag kom hem och stal maten mamma hade betalat. I morgon tror jag att det är dags för mig och min syster att spendera lite tid tillsammans. Om hon vågar alltså. Det är väl lite läskigt att umgås med brottslingar.

Nu ska jag gå och lägga mig. Mamma och pappa har dock införskaffat en moraklocka. Det är allt förutom tyst. Och varje halvtimme har den nåt galet klockspelande för sig. De som bor här i huset påstår att man inte hör det... Dom ljuger.

Så känn er varmt välkomna hem till mina föräldrar, här blir man falskt anklagad och ljugen rätt upp i anisktet!! Men jag älskar det.

Kram o Godnatt

 

Lukas

11 februari 2008 17:06

Ja jävlar... Jag känner dock igen mig lite grann, jag anklagade min 10 år äldre bror för stöld när han var hemma hos oss och åt upp brödet mamma köpt, han hade eget bröd hemma tyckte jag...
Sen fick jag inte äta brödet han hade köpt till sig själv heller, jag förstod ingenting!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"This is a sad day in Anna-Marias life" sa jag till min kompis Alexandra. Det var så det hela började, jag hade dock ingen aning om hur rätt jag hade när jag sa som jag sa. Jag satt igår på Universitetsbiblioteket i Manchester och insåg att jag var ...

Varför är det så mycket lättare att vara glad när det är sol? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Men idag funderade jag på varför man aldrig vänder på frågan. Hur kommer det sig att man blir deppig när det är mörkt. Eller varför är det inte lika l...

Nu var det länge sedan jag var här inne och skrev något. Mitt sista inlägg handlade om att jag kände att jag trivdes i Stockholm och att den tidigare rastlöshet jag kännt var borta. Det var ju kul att jag kände så... För det gär jag inte längre. Det ...

Det slog mig i veckan att stockholm är fantastiskt. Jag har flyttat runt ganska mycket och kännt mig lite rastlös, men jag tror att jag har funnit någon slags ro nu. Jag har kommit fram till att det handlar om att släppa på sina galma mönster.      ...

För några dagar sedan hade jag en konversation med en kompis som håller på att utbilda sig till polis. Vi pratade lite om barn och han berättade något intressant. Det spelar ingen roll vad barnen än berättar, hur hemskt det än är, personen som ställe...